Min kära älskade farfar...

Nu har det gått 2 år sedan du somnade in, saknaden är så jobbig och det gör ont i hela kroppen av saknaden till dig.

Vad jag önskar att du fanns här hos oss i stället, du hade alltid förmogan att göra en glad och det var så lätt att prata med dig.

Känner mig halv sedan du dog och inget känns lika roligt längre.

Det betydde så mycket för mig alla nätter vi låg och pratade och faktiskt skojade rätt mycket.

Du är den person som jag sett upp till mest och som är min idol, många i släkten säger att jag blir mer och mer lik dig och det är jag så glad för.

Jag kommer upp till dig imon med blommor och ljus.

Jag hoppas att du har det bra där du är och att du äntligen fått ro efter alla sjukdomar och annat.

Du kommer alltid leva kvar i mitt hjärta och mina minnen farfar, ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Du fattas mig så mycket .....

Älskar dig mest av allt.

Det känns att 2 årsdagen börjar närma sig för det river och sliter i hela mig.

Har bara lust att skrika och slåss, tycker det är så orättvist att det var du som skulle försvinna ifrån oss.

Är så mycket tankar och annat som jag bär på just nu men jag försöker verkligen.

Saknaden efter dig är så otroligt grym, varför skulle det bli på detta sätt..

Å lilla farfar om jag ändå bara kunde få veta att du har det bra och kunde få en kram av dig en sådan kram som bara du kunde ge. Hade kunnat ge mycket för den kramen.

Känns väldigt ensamt här utan dig, men är så glad att jag har mina monster, Robban & Koda ❤

Önskar att jag hade farmor med, det gör ont att se hon gå ner sig på detta sätt men hon har valt det själv och jag kan tyvärr inte göra så mycket åt det.

Men hon är ju min farmor och jag älskar henne över allt annat... Men jag vill inte bli påmind mer om min födelsedag.. 2-året du inte är med mig och firar.. 

Men större än sorgen är glädjen att minnas..

Love you. xoxo❤

My heart sank.

I couldn't move. 

I couldn't think.

and now that i've managed to at least move.

all I can think about is one moment. 

You and I shared years ago.

over and over that same insignificant moment.

Repeats in my head.

I can't tell you why.

every new morning.

all i can do.

is hold onto the promise.

that we all hope is true. 

That when it's all over. 

when this life is through.

i'll wake up in heaven. 

and run to find you.

but it's still hard to see you go.

cause you mean everything to me.

and the seeds that you have sewn will live on deep inside of me.

I will try but I don't know how to let go.

Ja, nu vet jag inte hur jag ska börja. Vad jag än skriver kommer det ju bara att låta som ett jävla gnäll. Men saken är den att jag under de senaste månaderna succesivt börjat tappa viljan att leva. Trodde det skulle vända, för det har det alltid gjort tidigare, men nu är jag djupare än jag någonsin varit, och det känns inte som att det finns nån vändpunkt inom synhåll. Dock är jag inte självmordsbenägen, och kommer förmodligen aldrig att hamna i en situation där jag allvarligt överväger att ta livet av mig, och det av respekt för mina djur. Jag vill helt enkelt inte utsätta dem för det som jag vet att det innebär; att mista någon närstående. Dock skulle jag förmodligen välkomna om jorden skulle krocka med nåt stort och hårt så att det bara blev smulor av allting.

Jag har totalt tappat styrseln på de dagliga rutinerna; övervåningen ser ut som ett slagfält och jag sjukanmäler mig av påhittade anledningar. Det är ohållbart i längden, jag vet. 

Nu är jag tillbaka igen..
Det är helt sjukt hur fort tiden går, men ändå så långsamt..
Jag har börjat få funderingar på om man kanske skulle söka eget snart, kan inte bo kvar här då jag inte mår bra av det. Allt detta tjat om att saker ska vara si&så eller att jag gör så & inte sådär. Jag har ju dock ingen egen ekonomi så därav problem men här kan jag inte stanna längre. Jag känner att det börjar närma sig sin tid att flytta ut & stå på egna ben. Jag älskar såklart min familj MEN jag kan inte låtas behandlas såhär längre då jag aldrig får frid med mig själv. Jag ska börja skolan nu är det tänkt & det ska ju bli kul (HOST) nej helt ärligt så vill jag absolut inte det då jag känner att jag inte är redo för det & skulle hälst vilja ha ett jobb så jag kan få in lite pengar & kunna försörja mina djur för på 1050 kommer jag inte långt.. Jag fattar inte riktigt hur jag ska få min familj att fatta att jag inte pallar med detta ständiga bråk som är hemma hela tiden. Jag vill så gärna att det ska funka men det gör det inte. Min familj kommer aldrig att ändra sig & jag måste på något sätt komma loss.. Vart ska jag ta mig till? Vart ska jag söka hjälp? Finns det ens någon hjälp att få? 

Folk som sitter och har näsan i sin mobil och svarar på saker som står på facebook, eller svarar på sms eller något annan social media.

Jag stör mig faktiskt på att mitt i ett samtal så tar personen upp sin mobil och börjar svara på något som de skulle kunna vänta med att svara på.

Till exempel man sitter och diskuterar något och plötsligt så åker mobilen upp och man märker att man helt plötsligt har börjat prata med sig själv eftersom personen i fråga tycker det är viktigare att kolla in facebook.
Det är så otroligt respektlöst i mina ögon, man träffar väl sina vänner för att man vill umgås varför ska man då ha mobilen framme för att hänga med vad folk skriver på just facebook.

Hans sa till Greta: Vi lägger ut brödsmulor, så vi hittar hem igen för det vore hemskt om vi gick vilse.

I år gick jag vilse och att gå vilse på färden är beklagligt.
Men att glömma orsaken till färden är ett ännu värre öde.
När man tappar bort sig själv har man två val, antingen hitta den du var förut eller låt den försvinna.
För ibland måste man se på sig själv utifrån och minnas den man egentligen skulle vara. Den man ville vara & den man är.
Det finns två tragedier i livet, det ena är att inte få det man önskar & det andra är att få det.
Tregedier inträffar, vad ska man göra? Ge upp? Nej
Nu förstår jag att när ens hjärta krossas måste man kämpa för att känna att man lever. För det gör man.
Och den smärtan man känner? Den är en del av livet.
Förvirringen & rädslan?
Den påminner om att det någonstans finns nåt bättre som är värt att kämpa för!
I år fick jag allt jag ville ha & önskade mig men på ett sätt förlorade jag ännu mer. Medan vi kämpar för att få det vi önskar, det vi tror kommer att förbättra vårt liv: pengar, popularitet, berömmelse osv.
Man glömmer bort det som verkligen betyder nåt som vänner, familj & kärlek.
Saker vi redan hade.

Hejhej!
Nu har vi landat lite här hemma & det börjar gå bättre men det hände även något konstigt idag. Jag bestämde mig för att ta med mig min systers hund på en långpromenad & när vi hade varit ute en stund & gått så såg jag en fotbollsplan som var kol svart & som ni kanske inte vet så har jag alltid varit jätte rädd för mörkret då menar jag verkligen rädd, så då tänkte jag att; Vafan kan hända? Sen försökte jag att gå ut lite på planen, men kom inte så långt in men blev endå väldigt stolt över mig själv.. så kände jag för ett kort ögonblick att jag blev fruktansvärt GLAD! Men tyvärr så höll det inte i sig speciellt länge då jag började tänka på min saknade farfar & Minna. Då blev jag bara sjukt förbannad igen. Det känns så j*vla tråkigt att aldrig kunna få behålla glädjen..
Försöker träna på att ta emot komplimanger & att övervinna min räddslor men fan vad det är svårt! Det är alltid något som kommer ivägen, som om att något saknas? Helt ärligt så kan jag inte ens komma ihåg då jag var glad senast eller bara kände att jag älskade något! Det känns väldigt tomt för jag vill ju såklart kunna glädjas åt saker & även kunna gråta men det går verkligen inte.. allt jag känner är hat!

Menmen.. nog om det..
allt flytter på som det ska & jag fyllde även år i torsdags! & gick på VIP-Bio med min syster på mockingjay!
Den enda filmen jag verkligen känner något för! SÅ OTROLIGT BRA!
Den dagen var så uppskattad! Nu är jag på jakt efter en sån affish på hunger games men när dom kostar & jag inte har så mycket pengar så får la reklamen på bussarna vara lite ögongodis till pengarna kommer! :)

Herregud vad tomt det var här, helt glömt bort att skriva, eller, egentligen inte, jag har inte haft tid.
Det har verkligen varit fullt upp med allt vad flytten innebar.
Det var ju ett tag sedan jag arbetade så här fysiskt, så nog känns det allt.

Flytten har gått jättebra. Jag tackar verkligen alla inblandade. ? Jag saknar Göteborg hela tiden men pappa har iallafall kommit hem så det känns bra, men det var såklart värst i början med min längtan till kära Göteborg. Nu har jag börjat smälta det just för att jag har saker att göra om dagarna.

Huset är lite kaos-artat just nu. Det står fortfarande kartonger lite här och var trots att huset är stort. Men, vi ska nog fylla upp det här också snart. :D Bara ett stort vardagsrum på undervåningen som nästan är helt tomt. Står en soffa, hyllor och en hög av kartonger, men ändå ser rummet så tomt ut.

Dröjer nog inte länge innan jag flyttar tillbaka till Göteborg!

Men nej ni, nu ska jag duscha och hoppa i säng. Jag ska också fixa lite bilder, men det är roligare när allt är i ordning. Ciao sålänge!