Finns det något värre än att förlora någon man älskar??
Det kan det inte göra. Den smärta jag känner är så djup och förlamande att jag inte vet hur jag ska hantera denna sorg. För 2 år sedan fick jag veta att min farfar fått cancer i buskpottkörteln. En svår typ av cancer som få klarar sig ur med livet i behåll. Han opererades och verkade bli bättre. Ett år, och en cellgiftbehandlig, senare fick vi beskedet att han fått en dottertumör nära aorta som inte går att ta bort. En dödsdom. Han skulle visserligen leva ett tag till men vi visste ju alla vilken väg det skulle gå. Man hoppas ju alltid på ett mirakel?. Tiden gick och han verkade må OK. Gick tillbaka till jobbet och levde nästan som vanligt. Det började vi anhöriga göra också. Efter tag började farfar dock att må sämre igen och oron samlade ihop sig till en smärtsam klump i bröstet. Så, en dag, kom beskedet. Ny tumör i levern. Inte långt kvar att leva. Den sorg och förtvivlan som då sköljde över mig är helt obeskrivlig. Det gör SÅ ONT


Min älskade lilla farfar som alltid varit min pappa, som tog hand om mig sen jag var liten, som gav mig och min syster ett hem och som varit så stilig och stark började nu bli mager och svag. Han vara bara 55 år gammal, Han hann precis fylla år. En vecka senare så sa det stopp, kroppen började ge upp. Hur orka med att se denna älskade man tyna bort i denna grymma sjukdom? Det gjorde så ont att se honom må dåligt. Det enda jag tänker på är hur han mådde, hur han hanterade detta. Jag undrar ständigt om han hade ångest, vad han tänkte på, hur han kände. Vad händer med en människa som vet att livet håller på att ta slut? Jag kände mig så maktlös. Det fanns inget jag kunde göra. INGENTING! Inte ens om jag hade förmågan att lösa cancerns gåta skulle jag kunna rädda honom. Det var för sent för min farfar. Snart fanns han inte längre. Jag kan inte höra hans röst. Se hans ansikte. Ge honom en kram. Hålla hans hand. Jag är så arg och ledsen. Mest för hans skull, men även för mig själv. Det är så grymt att han inte fick leva ett helt liv. Han ville ju så gärna vara kvar. Njuta av ålderdomen efter ett liv med hårt arbete.
Han fick inte skörda frukterna av allt han kämpat för. Jag saknar ord för hur ledsen jag är för hans skull. Jag gråter och skriker ut min ledsamhet. Min inte inför andra längre. Jag gjorde det i början och kunde se hur det skar i folks hjärtan. Nu försöker jag vara stark. Farmor ska inte behöva känna mer smärta än nödvändigt. Jag ville att han skulle få ett så fridfullt slut som möjligt. Hur ska jag lyckas med detta när det enda jag vill göra att skrika och sparka!?! Jag ville skrika ut att jag inte är redo att förlora honom. Att jag inte står ut med den smärta jag vet att han känner. Panik är det enda ord jag kan hitta som beskriver det jag känner. Jag älskar dig så farfar. Du gav mig livet. Jag önskar SÅ att jag kunde återgälda dig denna gåva. du är borta och jag sakna dig bortom alla ord och känslor. Men du kommer vara hos mig ändå. Det vet jag.
Du fattas oss!?

 

Linda

17 september 2014 11:14

Hej Patrizia,
Det är svåra saker det du skriver om. Sorg är sorg på olika sätt för var och en som drabbas. Det är så mycket i det , saknad , frågor, känslor av maktlöshet och panik som du beskriver.

Jag har själv fått trösta min man i ca 8 mån. Han hade en pappa som som också fick cancer i bukspottkörteln. Den gick inte att behandla . Han fick 1 full cellgiftsbehandling och en påbörjad behandling. Det blev komplikationer efter varandra. Vi hoppades, för att sen till sist acceptera att nu är kampen slut, för hans pappa , men också för oss anhöriga.
Sista veckan gick snabbt. Jag vet att hans smärtor hade avtagit sista tiden. Han fick även lugnande, en natt somnade han in. Detta hände för en 1 månad sen. Vi var på hans begravning för 2 v sen. Det kändes konstigt för oss båda, vi brukade åka dit till min mans hemstad för att hälsa på både hans mamma och pappa.
För min man blev det ännu mer konstigt och ofattbart. Det var ju hans pappas begravning. Det är svårt att ta in det. Därför att cancer är något onaturligt som förkortar människors liv. Man kan aldrig förbereda sig för det. Det kommer plötsligt och chockartat.

Klart att saknaden är stor för min man som förlorat sin pappa. Pappan hade egentligen många år kvar att leva om han sluppit cancern.
Vissa dagar är min man jätte ledsen och andra dagar känns lite lättare. Han jobbar, det är bra , men ibland är det jobbigt att ha folk omkring sig.
Det tar tid att bearbeta en sorg. Senare, när tiden gått är det lättare att glädjas av dom minnen man haft tillsammans. Nu gör dom ont.
När man nu påminns om den personen så blir ju saknaden ännu större för den som förlorat sin nära. Tiden måste gå för att man på sikt ska kunna minnas med glädje .

Du skrev ju så fint;"Sorgen är stor, Glädjen att minnas är ännu större".

Tror det var så .Berättade det för min man och han sa; vad fint, det ska jag komma ihåg. Får nog skriva upp det, sa han.
Han har rätt, det är fina ord du skrivit I saknad av din farfar.

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min kära älskade farfar... Nu har det gått 2 år sedan du somnade in, saknaden är så jobbig och det gör ont i hela kroppen av saknaden till dig. Vad jag önskar att du fanns här hos oss i stället, du hade alltid förmogan att göra en glad och det va...

     My heart sank. I couldn't move.  I couldn't think. and now that i've managed to at least move. all I can think about is one moment.  You and I shared years ago. over and over that same insignificant moment. Repeats in my head. ...

Ja, nu vet jag inte hur jag ska börja. Vad jag än skriver kommer det ju bara att låta som ett jävla gnäll. Men saken är den att jag under de senaste månaderna succesivt börjat tappa viljan att leva. Trodde det skulle vända, för det har det alltid gjo...

Nu är jag tillbaka igen..Det är helt sjukt hur fort tiden går, men ändå så långsamt..Jag har börjat få funderingar på om man kanske skulle söka eget snart, kan inte bo kvar här då jag inte mår bra av det. Allt detta tjat om att saker ska vara si&så e...

Folk som sitter och har näsan i sin mobil och svarar på saker som står på facebook, eller svarar på sms eller något annan social media. Jag stör mig faktiskt på att mitt i ett samtal så tar personen upp sin mobil och börjar svara på något som de sk...