Ja, nu vet jag inte hur jag ska börja. Vad jag än skriver kommer det ju bara att låta som ett jävla gnäll. Men saken är den att jag under de senaste månaderna succesivt börjat tappa viljan att leva. Trodde det skulle vända, för det har det alltid gjort tidigare, men nu är jag djupare än jag någonsin varit, och det känns inte som att det finns nån vändpunkt inom synhåll. Dock är jag inte självmordsbenägen, och kommer förmodligen aldrig att hamna i en situation där jag allvarligt överväger att ta livet av mig, och det av respekt för mina djur. Jag vill helt enkelt inte utsätta dem för det som jag vet att det innebär; att mista någon närstående. Dock skulle jag förmodligen välkomna om jorden skulle krocka med nåt stort och hårt så att det bara blev smulor av allting.

Jag har totalt tappat styrseln på de dagliga rutinerna; övervåningen ser ut som ett slagfält och jag sjukanmäler mig av påhittade anledningar. Det är ohållbart i längden, jag vet.