Hej Droger,beroende heter jag!

Jag vänder upp och ner på dom flesta hem, river sönder alla familjeband, tar barnen ifrån er, och det är bara början. Jag kostar mycket mer än Diamanter, mer än Guld, och sorgen som följer mig är ett skådespel. Om du behöver mig, kom ih…åg att det är lätt att hitta mig, jag är överallt, runt om kring dig, jag finns i skolorna, och i alla föreningar, arbetsplatser mm.

Jag bor hos dom rika och dom fattiga med. Jag bor längre ner i gatan hos dig, och är kanske din granne! Min makt är övernaturlig. Prova, så ska du få se. Och OM du provar mig kommer du förmodligen aldrig att släppa mig. Prova mig EN gång, och jag kanske släpper dig, men provar du mig flera gånger, så är din själ förmodligen min. När jag styr dig, stjäl du och ljuger, du gör vad som helst bara du blir ”hög”. Kriminella saker kommer du också att göra, bara för att känna min närvaro, kommer att vara värt det när jag finns i dina armar. Du kommer att ljuga för din mor, stjäla ifrån dina anhöriga, med mera.
Och när du ser deras tårar, borde du känna sorg/smärta.

Men med MIG glömmer du!

Ditt samvete, Din uppfostran. Jag blir ditt samvete, jag kommer att lära dig min värld. Jag tar barn ifrån föräldrar, föräldrar ifrån barn. Jag kommer att få dig glömma din tro och skrämma iväg dina vänner. Jag kommer att ta allt ifrån dig , ditt vackra utseende, din stolthet, och jag kommer alltid att vara med dig, vid din sida alltid. Du kommer att ge mig allt, din familj, ditt hem, dina vänner, dina pengar, Du och jag blir ”ett” . Jag kommer att ta ifrån dig allt vad du har och när du inte har något kvar, kan du skatta dig lycklig om du har livet kvar. Om du hör röster skrika i ditt huvud då är det bara jag. Om du ser syner eller skakar okontrollerat ska du veta att det är bara jag som är hos dig. Jag vill bara att du ska veta att det är en gåva ifrån mig till dig, men sen är det för sent, du ser att du är underkastad mitt maktbegär, och vi kommer aldrig att skiljas, Du kommer att ångra att ha testat mig, dom flesta gör det, men nu är du min. Men kom ihåg. DU KOM TILL MIG inte jag till dig. Du visste vad skulle komma. Alla har sagt det , du har fått höra det åter och åter igen. Du hade/Har ett val Och du väljer/valde. Du hade kunnat sagt ”Nej tack” och gått därifrån, Men nu har du träffat mig, Vad ska du göra? Jag tar gärna din hand och leder dig till fördärvet, ger din familj massor av sorg,och kommer att hålla din hand ända ner i träsket.

Jag kan ge dig och din familj mer smärta/sorg än dom flesta av oss skulle klara av..

Ja.. som sagt, droger är ett helvete. Min pappa släpptes från anstalten i måndags & vi ska/skulle flytta från Göteborg med pappa, MEN Tyvärr så tog det inte länge innan han svek oss igen. Igår skulle han på ett möte & han lovade att han skulle komma hem efteråt men jag har inte sett han sen han gick. Mitt tålamod håller på att rinna ut! Är så trött på att hela tiden ställa upp för folk som egentligen inte bryr sig ett skit. Jag känner inte förtroende för någon längre. Inte ens min syster. Sen hon fick reda på att jag har PTSD så har hon slängt ut sig meningar som " Du kan inte skylla på din jävla PTSD hela tiden" "Ditt äckliga Posttraumatiska stressbarn.." osvosv...

Det är inte direkt roligt att höra det.. Sen att familjen säger att jag låser inne mig själv & inte säger vad jag tycker & tänker.. Det är ju inte så jävla konstigt egentligen? När allt jag säger används emot mig..

Helt ärligt så kan alla mina så kallade vänner & familj dra åt helvete, för det måste få ett slut. Jag är trött på att hela tiden rätta mig efter andra & ta deras behov före mina egna men nog med det tråkiga!
Jag har fått en hund? som är 9 veckor gammal. Jag gav hans namn efter min farfar Robert Bergqvist.
Robban är min första egna hund & ja den enda som jag känner att jag har ansvar för. Helt fantastikst hur en indevid kan påverka en, jag har inte haft den här känslan på så länge. Känslan av att älska & vårda. Visst det är lite jobbigt när han bitter i mina fingrar nu när jag skriver.. Men vad gör man inte för sina älskade djur.... Allmänt

Fakta om och även hur det är att leva med PTSD. Jag kommer sätta en " * " vid dom punkterna som stämmer på mig.
Något jag aldrig varit öppen med tidigare, men det är kanske dags att ge världen min bild av hur vardagen kan påverkas av att lida av detta helvete..
Det kanske också kan ge en förståelse till varför människor med PTSD agerar/reagerar som dem gör i olika situationer. Även en hjälp för att fler ska kunna bli uppmärksamma på hur människor i ens egen omgivning mår psykiskt, lite varningsklockor osv.


? Vad är PTSD? ?
PTSD är en ångeststörning som utlöses av trauman. Det kan vara av både lindrigt, kroniskt och komplex art. En del behöver ingen hjälp eller behandling alls och vet inte ens om att dem har PTSD, medan en del behöver åratal av stöd, terapi och medicinsk behandling.
Det som är bakomliggande för att kunna få denna diagnos är att man varit utsatt för något slags trauma. Antingen att man varit utsatt för något som inneburit livsfara eller en allvarlig kränkning av sin integritet. Exempel på sådana händelser följer:
? rån
?* misshandel (både fysisk & psykisk)
?* sexuella övergrepp
? naturkatastrofer
? tortyr
? krig
? svår förlossning
Det ska också märkas att symtomen ger störningar som påverkar personens vardag. Exempel på sådana störningar kan vara att arbete eller relationer påverkas.
Lider man av PTSD så återupplever man traumat med känslor av antingen vrede eller rädsla, och det är påminnande händelser, ljud och sinnesuttryck i omgivningen som triggar igång återupplevelsen.
Det är långt ifrån alla som varit utsatta för trauman som utvecklar PTSD, uppskattningsvis så är det ca 25% av de traumatiskt utsatta som utvecklar det.

Symtom
?* återupplever minnena genom flaschbacks eller mardrömmar (kan innebära både starka känslor och fysiska symtom som kallsvettningar, hjärtklappning och panikattacker)
?* man försöker undvika att påminnas om traumat (byter kanal/går ifrån tv:n om någon liknande händelse dyker upp), vilket kan leda till att man isolerar sig
?* ångest och en känsla av att man alltid måste vara beredd på om något händer (beredd på nya hot, liknande traumatiska händelser osv)

Andra aspeketer som kan tyda på att en person lider av PTSD:
?* Återkommande mardrömmar
?* Sömnsvårigheter, förlorad aptit
?* Ångest eller rädsla, särskilt i förhållande till saker som påminner om traumat
?* En upplevelse av att alltid vara på spänn och lättskrämd
?* Nedstämdhet, energilöshet
Minnesstörningar
?* En upplevelse av att ingenting kan bli som förut
?* Koncentrationssvårigheter
Svårigheter att fatta beslut, ambivalens eller ?tomhetskänslor?
?* Upplevelse av att inte existera, vara död, dra sig undan mänsklig kontakt
Spontana gråtattacker, alternativt raseriutbrott
?* Överbeskyddande tendenser, extrem oro för anhörigas mående.
?* Oförmåga att hantera vissa aspekter av traumat som aktiviteter, platser och personer
? Suicidförsök

Som ni märker så är det rätt mycket som påverkar min vardag.

?Behandling?
En utav de vanligaste behandlingsmetoderna för PTSD är KBT, Kognitiv beteendeterapi. I svårare fall kan medicinering bli nödvändig, då ges både antidepressiva medel, ångestdämpande och ibland även insomningstabletter. Även hjälp av nära & anhöriga kan vara till stor hjälp för en person med PTSD.

Att leva med PTSD
I största delen av mitt liv har jag levt med PTSD utan att veta om det, jag har/är riktigt känslokall oftast hela tiden. jag fick diagnosen först som 17 åring då jag hade svår ångest pga flera trauman under barndomen. Redan som 12-åring fick jag prova på insomningstabletter pga att jag inte faller in i djupsömn, min kropp är inställd på försvar dygnet runt och jag kan därför inte få någon "skönhetssömn". Men jag fick än mer mardrömmar av dessa tabletter och dem fungerade inte alls för mig. Jag är även sömngångare pga att min kropp inte har lärt sig att slappna av ordentligt.

Jag har idag PTSD och ångest emellanåt. Jag har jättesvårt att ta beslut, det kan handla om att välja var vi ska sitta på en restaurang/bio, vad vi ska äta för middag, vad vi ska göra på helgen osv. Sådana beslut ska vara enkla men är jättesvåra för mig eftersom jag inte litar på mitt egna omdöme. Jag har levt ett helt liv med att få äta upp mina beslut, det är mina beslut som gjort att jag utsatts för det jag varit med om.
Jag har en jäkligt dålig självkänsla trots att jag känner mig själv väldigt väl efter år av terapi. Att ta emot komplimanger är svårt eftersom jag under så många år fått höra att jag är värdelös, men det betyder inte att jag inte hör komplimangerna. Det betyder inte att jag inte behöver dessa komplimanger. För varje komplimang jag får, desto mer försöker jag ta in dem, desto mer försöker jag tro att dem är sanna. Ju mer personen, som ger mig en komplimang, betyder för mig desto svårare är det att ta till mig komplimangen pga att det är dem som stått mig nära som svikit.

Pga min PTSD så är jag den jag är. Så om ni har läst denna text så kanske ni har lite större förståelse till varför jag är trött och seg, ambivalent, förvirrad eller när jag fastnat i min egna värld. Pga min PTSD behöver jag lite paus från både omvärlden och mig själv ibland, detta är inte för att jag tycker illa om personerna i min omgivning, utan att det kan bli lite överväldigande ibland men alla känslor jag känner för folk och det som varit. Det är ibland som ett världskrig inuti min kropp!

Med de orden väljer jag att avsluta detta avsnitt i min blogg och jag hoppas att jag kan vara till hjälp för både er med PTSD och era anhöriga. Det finns hjälp att få och kom ihåg: Att våga be om hjälp är det starkaste man kan göra!!

Ni ska veta att ni alltid är välkomna med frågor och synpunkter och jag svarar mer än gärna på det jag kan!

Jag vill samtidigt säga tack till Linda som har skrivit riktigt fina kommentarer! Dina ord har verkligen påverkat mig & jag är väldigt tacksam för ditt stöd?

Att sakna dig är inte det svåraste jag gjort!
Att veta att du en gång var min är svårare..

Finns det något värre än att förlora någon man älskar??
Det kan det inte göra. Den smärta jag känner är så djup och förlamande att jag inte vet hur jag ska hantera denna sorg. För 2 år sedan fick jag veta att min farfar fått cancer i buskpottkörteln. En svår typ av cancer som få klarar sig ur med livet i behåll. Han opererades och verkade bli bättre. Ett år, och en cellgiftbehandlig, senare fick vi beskedet att han fått en dottertumör nära aorta som inte går att ta bort. En dödsdom. Han skulle visserligen leva ett tag till men vi visste ju alla vilken väg det skulle gå. Man hoppas ju alltid på ett mirakel?. Tiden gick och han verkade må OK. Gick tillbaka till jobbet och levde nästan som vanligt. Det började vi anhöriga göra också. Efter tag började farfar dock att må sämre igen och oron samlade ihop sig till en smärtsam klump i bröstet. Så, en dag, kom beskedet. Ny tumör i levern. Inte långt kvar att leva. Den sorg och förtvivlan som då sköljde över mig är helt obeskrivlig. Det gör SÅ ONT


Min älskade lilla farfar som alltid varit min pappa, som tog hand om mig sen jag var liten, som gav mig och min syster ett hem och som varit så stilig och stark började nu bli mager och svag. Han vara bara 55 år gammal, Han hann precis fylla år. En vecka senare så sa det stopp, kroppen började ge upp. Hur orka med att se denna älskade man tyna bort i denna grymma sjukdom? Det gjorde så ont att se honom må dåligt. Det enda jag tänker på är hur han mådde, hur han hanterade detta. Jag undrar ständigt om han hade ångest, vad han tänkte på, hur han kände. Vad händer med en människa som vet att livet håller på att ta slut? Jag kände mig så maktlös. Det fanns inget jag kunde göra. INGENTING! Inte ens om jag hade förmågan att lösa cancerns gåta skulle jag kunna rädda honom. Det var för sent för min farfar. Snart fanns han inte längre. Jag kan inte höra hans röst. Se hans ansikte. Ge honom en kram. Hålla hans hand. Jag är så arg och ledsen. Mest för hans skull, men även för mig själv. Det är så grymt att han inte fick leva ett helt liv. Han ville ju så gärna vara kvar. Njuta av ålderdomen efter ett liv med hårt arbete.
Han fick inte skörda frukterna av allt han kämpat för. Jag saknar ord för hur ledsen jag är för hans skull. Jag gråter och skriker ut min ledsamhet. Min inte inför andra längre. Jag gjorde det i början och kunde se hur det skar i folks hjärtan. Nu försöker jag vara stark. Farmor ska inte behöva känna mer smärta än nödvändigt. Jag ville att han skulle få ett så fridfullt slut som möjligt. Hur ska jag lyckas med detta när det enda jag vill göra att skrika och sparka!?! Jag ville skrika ut att jag inte är redo att förlora honom. Att jag inte står ut med den smärta jag vet att han känner. Panik är det enda ord jag kan hitta som beskriver det jag känner. Jag älskar dig så farfar. Du gav mig livet. Jag önskar SÅ att jag kunde återgälda dig denna gåva. du är borta och jag sakna dig bortom alla ord och känslor. Men du kommer vara hos mig ändå. Det vet jag.
Du fattas oss!?

Nu är det väldigt mycket snack om valet 2014!
SD Fick 13% & då börjar självklart alla statusar på Facebook om att alla som röstat på dom är rasister, äckliga, känslokalla osv..
Jag fyller 18 i november & kunde tyvärr inte rösta, jag vet inte ens vad jag skulle röstat på om jag kunde det! Men iallafall, att se mina egna vänner skriva så om alla 13% är så tråkigt! Eftersom jag känner folk som lagt sin röst där! & dom människorna är absolut INTE rasister & äckliga människor!
Alla tycker olika, varför ska det vara så svårt att förstå det egentligen?
Sen att min bästa vän är en av dessa personer som säger så mycket skit till alla som röstat SD det gör bara så jag vet fan inte ens om jag vill se hen igen!
Man är ingen rasist för att man vill hjälpa alla dom människorna som är i Sverige först & absolut inte äcklig pga att man har en annorlunda åsikt!
Att det ska vara så svårt att se allas värde oavsett vad man har för åsikter.. Jag tycker inte att man sitter bakom en skärm & snackar så om folk! Oavsett vad det är för person! Spelar ingen roll om du är mörk eller ljus! Man har endå exakt samma värde som alla andra!
Ska även passa på att säga att det glädjer mig att socialdemokraterna tog hem detta! Grattis grattis!

Mår inte så bra. Har varit nere ett bra tag på grund av att jag förlorat min farfar..
Gjort massor dumt och saker som jag ångrar. Har haft panikångestattacker och andra problem med allt.
I slutändan passar jag ändå inte in, det blir inte bättre. Jag duger inte, är inte den som folk vill att jag ska vara. Det räcker inte med att jag är jag, jag måste göra som folk vill, se ut på visst sätt, ha bra betyg, sköta mig, hitta jobb.
Det känns som om jag inte passar in någon stans! Jag vill vara för mig själv!
Jag är trött på det, trött på att ses som den där duktiga flickan som alla tror är så oskyldig och duktig. Spelar ingen roll vad jag gör, ändå är jag den jag är. Det går inte att låtsas, jag är trött på skit som jag får. Vem kunde tro att duktiga jag skulle vara trött på att leva det liv som jag lever.. Vem skulle tro att jag vill göra min bästa vän Minna sällskap?
Minna min första häst som även blev min första bästa vän som jag skulle kunna dö för.

Skäms inte ens, jag gör vad fan jag vill. Jag gör vad jag vill, orkar inte vara den perfekta tjejen som min syster, som har bra betyg och gör si&så. För det är ju inte den jag är.
Vad skulle folk säga om jag började ge fan i allt.. Allvarligt talat så lockar det, det känns så vuxet. Känns så nytt, så annorlunda mot allt annat som är precis som det alltid varit.
Är så trött på dethär, trött på att bli sedd som någon jag inte är. Att inte duga.

Hej farfar,

Det är jag farfar, din tös. Din lilla tös som älskat dig sen första stund. Första stunden sen de la mig i din famn.
Kommer du ihåg att jag tog ditt lillfinger och kramade hårt. Hårt runt ditt lillfinger.
Förlåt att jag inte besökt din grav. Det är för svårt. Jag saknar dig och det här blir det svåraste jag någonsin skrivit.
Farfar, du vet dagen så du hjärta slutade slå och jag satt vid din sida. Letade efter dina andetag. Du blåste ut ett ljus i rummet för att säga; jag är här. Här på andra sidan. Vakande över dig. Närvarande. Våra själar kommer snudda varandra ibland. Bara så du vet att jag finns kvar. Min tös, du öppnade dina armar och ifrågasatte aldrig det förgångna. Nä, du öppnade armarna. Det var då jag insåg att bland alla fel jag någonsin gjort, gjorde jag ett rätt. Gav dig styrkan att älska villkorslöst.
Farfar, när du blåste ut ljuset, påminde du mig om min inre styrka. Då insåg jag att du alltid kommer vara med mig i livet. Våra själar kommer nuddas vid då och då.
Jag vill säga dig att jag visste att du skulle klara ditt livs resa och ta dig upp. Allt de vi missat under de åren då du dränkt dina inre sorger och inre styrka, fann den igen. Jag vet att det var i mitt svagaste ögonblick i mitt liv du fann styrkan i ditt. Att du under 10 år skulle ge mig så mycket. Att du visade mig att jag besitter kapaciteten att förlåta. Styrkan att förlåta och älska villkorslöst. Styrkan att resa mig i mitt svagaste ögonblick och visa mod inför livet.
Du är så otroligt saknad och jag tänker på dig dagligen. Jag vill tala om för dig att jag är oerhört stolt över din resa du gjort och att det inspirerat. Det är aldrig försent att leva. Det är aldrig försent att be om förlåtelse.
Dagen då du tog ditt sista andetag skapades ett stort tomrum i mitt hjärta och det var början på vägen till vilse för mig. Jag gick vilse utan dig farfar. Utan dig var jag bara halv. Utan dig var jag rådvill. Utan dig var jag tom.
Men jag har återfunnit styrkan. Styrkan och viljan att göra det enda du velat att jag ska göra. Leva. Inte överleva. Leva. Fortsätta älska villkorslöst. Det är svårt farfar men jag gör det bästa jag kan. Mer än så kan jag inte
Farfar, du är så otroligt saknad på denna jord. Jag gick så jävla vilse utan dig. Men nu måste jag börja leva.
Leva livet fullt ut. Jag hann aldrig säga vilken hjälte du är men jag ska leva mitt liv som får dig att känna dig stolt. Att jag följer mina drömmar och håller hårt i min inre styrka, så jag inte tappar den.
Litar på min styrka och älskar villkorslöst. Jag har gjort som du sa, börjat skriva.
Jag skickar ett ex med himlaposten express när boken är klar. Du vet, jag kommer dedikera den till minnet av en hjälte, min PAPPA.
Jag har fortfarande svårt att titta på bilder av dig. Jag ska titta en dag. Jag ska gråta. Tömma det bultande hav av tårar som spränger mitt hjärta. Varje tår ska bli ett ord i den bok du bad mig skriva. Den bok du påminner mig om att skriva när du då och då blåser ut ett ljus i mitt rum.
Mitt hjärta bultar för livet.. För kärleken. För människor.

Pappa, innan jag slutar vill jag bara tacka dig för de människor du sänt min väg. Jag älskar dig. Du var så mycket för mig.

Större än sorgen är glädjen att minnas.

Som Rubriken lyder så måste jag få min farmor att lägga av med alkohol.

Hon har alltid haft sina dagar då hon druckit mycket då hon blivit extremt jävla påfrästande irriterande jobbigt, seg/efterbliven i huvudet pga av alkohol. De är inte så att hon går ut och festar med några på en fredag, utan att hon sätter sig och dricker 2-3 dagar i rad nykter i 1dag upp till en vecka.

Från början va de inte så farligt hon drack relativt ofta, Men inte så hon blev as full Dvs kan inte gå utan och trilla osv. 75% av alla bråk som jag haft med min farmor uppstår pga av alkohol dvs när hon har druckit för mycket.

Nu så har hon haft 4 jävla alkis dagar och varken jag eller någon annan i familjen pallar trycket längre, under dom här 4 månaderna så har hon ramlat och fört ett jävla liv.

Iaf så går hon och whinar om att hennes kropp gör ont men hon tänker inte uppsöka sjukhus för hon vill hellre sitta hemma och köra sitt jävla alkis race.
Givit förslaget om sjukhus 150 gånger. Helt jävla sjukt.....

Hon har bara varit inne och whinat om sin jävla kropp självklart lika full som dom tidigare dagarna,

Om jag tar upp hennes drickande eller min syster gör det så är vi dumma i huvudet och ska skita i vad hon håller på med.

Själv så pallar jag inte med en farmor som är en jävla alkis ramlar och beter sig som ett as och är på allmänt fuckat jävla humör pga av alkohol.

Och som sagt vad fan ska jag göra åt de? med tanke på att jag inte kan prata om hennes drickande.

Vill verkligen bryta ner henne på något sätt så hon ska fatta hur jävla mycket hon förstör med sitt jävla drickande, orkar inte rabbla upp allting här.

För övrigt är min farmor världens snällaste i nyktert tillstånd men satan själv när hon har druckit.

Så vad hade ni gjort?