Finns det något värre än att förlora någon man älskar??
Det kan det inte göra. Den smärta jag känner är så djup och förlamande att jag inte vet hur jag ska hantera denna sorg. För 2 år sedan fick jag veta att min farfar fått cancer i buskpottkörteln. En svår typ av cancer som få klarar sig ur med livet i behåll. Han opererades och verkade bli bättre. Ett år, och en cellgiftbehandlig, senare fick vi beskedet att han fått en dottertumör nära aorta som inte går att ta bort. En dödsdom. Han skulle visserligen leva ett tag till men vi visste ju alla vilken väg det skulle gå. Man hoppas ju alltid på ett mirakel?. Tiden gick och han verkade må OK. Gick tillbaka till jobbet och levde nästan som vanligt. Det började vi anhöriga göra också. Efter tag började farfar dock att må sämre igen och oron samlade ihop sig till en smärtsam klump i bröstet. Så, en dag, kom beskedet. Ny tumör i levern. Inte långt kvar att leva. Den sorg och förtvivlan som då sköljde över mig är helt obeskrivlig. Det gör SÅ ONT


Min älskade lilla farfar som alltid varit min pappa, som tog hand om mig sen jag var liten, som gav mig och min syster ett hem och som varit så stilig och stark började nu bli mager och svag. Han vara bara 55 år gammal, Han hann precis fylla år. En vecka senare så sa det stopp, kroppen började ge upp. Hur orka med att se denna älskade man tyna bort i denna grymma sjukdom? Det gjorde så ont att se honom må dåligt. Det enda jag tänker på är hur han mådde, hur han hanterade detta. Jag undrar ständigt om han hade ångest, vad han tänkte på, hur han kände. Vad händer med en människa som vet att livet håller på att ta slut? Jag kände mig så maktlös. Det fanns inget jag kunde göra. INGENTING! Inte ens om jag hade förmågan att lösa cancerns gåta skulle jag kunna rädda honom. Det var för sent för min farfar. Snart fanns han inte längre. Jag kan inte höra hans röst. Se hans ansikte. Ge honom en kram. Hålla hans hand. Jag är så arg och ledsen. Mest för hans skull, men även för mig själv. Det är så grymt att han inte fick leva ett helt liv. Han ville ju så gärna vara kvar. Njuta av ålderdomen efter ett liv med hårt arbete.
Han fick inte skörda frukterna av allt han kämpat för. Jag saknar ord för hur ledsen jag är för hans skull. Jag gråter och skriker ut min ledsamhet. Min inte inför andra längre. Jag gjorde det i början och kunde se hur det skar i folks hjärtan. Nu försöker jag vara stark. Farmor ska inte behöva känna mer smärta än nödvändigt. Jag ville att han skulle få ett så fridfullt slut som möjligt. Hur ska jag lyckas med detta när det enda jag vill göra att skrika och sparka!?! Jag ville skrika ut att jag inte är redo att förlora honom. Att jag inte står ut med den smärta jag vet att han känner. Panik är det enda ord jag kan hitta som beskriver det jag känner. Jag älskar dig så farfar. Du gav mig livet. Jag önskar SÅ att jag kunde återgälda dig denna gåva. du är borta och jag sakna dig bortom alla ord och känslor. Men du kommer vara hos mig ändå. Det vet jag.
Du fattas oss!?